Dagar som den här förstår jag verkligen hur Ronja kände. Eller kanske var det så att Astrid Lindgren själv kände det så, och lät Ronja förklara det?
"Och här var hon nu och hade störtat huvudstupa in i våren. Den fanns så härligt överallt runt omkring henne, ja, den fyllde henne så stor hon var, och hon skrek som en fågel, högt och gällt, tills hon måste förklara för Birk.
"Jag måste skrika ett vårskrik, annars spricker jag. Hör! Du hör väl våren!"
De stod tysta en stund och hörde hur det kvittrade och susade och brummade och sjöng och sorlade i deras skog. I alla träd och alla vatten och alla gröna snår levde det, överallt ljöd vårens friska, vilda sång."
Hur tror ni folk skulle reagera om jag ställde mig på Kanonberget och skrek mitt vårskrik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar