Den här dagen för ett år sen avslutade jag en kamp i mitt liv. I över tio år hade jag slitit med ett problem, som inte alls är ovanligt, men lika jobbigt för det. De som känner mig vet vad det handlar om, men för er andra tänkte jag faktiskt skala bort skyddsmurarna.
Jag har en ätstörning! Så, nu var det sagt. Och jag har alltså haft den i över tio år. Men för ett par år sen ställde någon en fråga på ett sånt sätt att jag inte kunde ljuga längre. Jag erkände mitt problem för henne, men framför allt, för mig själv.
Sen rullade maskineriet igång. Jag har fått all tänkbar hjälp man kan få. Jag har blivit så väl omhändertagen. Till en början var det mest det där med att äta.... och då äta rätt mängd och tillräckligt ofta. Sen kom samtalen. Samtalen som sträckte sig längre än till just maten. För ätstörningen handlar inte så mycket om mat egentligen. Inte för mig iallafall. Det handlar om en skev självbild som man försöker kontrollera genom att kontrollera sitt matintag och sin motion.
Jag har fått söka i mitt sinnes alla djupaste vrår. Där har jag städat ut gammalt skräp som legat och tagit plats och fått möjligheter att fylla på med nya, goda tankar. Mitt hjärta har brustit flera gånger om och människor omkring mig och den tro jag har, har lappat ihop det om och om igen.
Och så, för ett år sen hade jag mitt sista samtal med en av de personer som funnits där under hela min kamp (sen jag erkände). Nu var jag klar. Redo att möta livet, på egna ben. Det var en härlig känsla, men otroligt läskig på samma gång. Skulle jag fixa det?
Ett år har alltså gått. Och det har varit ett bra år. Jag kan inte säga att allt är perfekt och att jag är helt frisk. Jag tror aldrig man riktigt blir det. Jag har fortfarande svårt att motionera. Jag kan fortfarande känna skam då jag ätit något "onyttigt". Jag har fortfarande svårt att lyssna på och läsa om alla dessa bantningstips och dieter hit och dit. Jag är inte nöjd med hur jag ser ut.
MEN jag kan säga till mig själv att detta är ätstörningen som talar. Det är inte sanning. Mitt värde sitter inte i hur jag ser ut! Det är svårt att alltid komma ihåg framför spegeln, men det blir lättare och lättare för varje dag.
Jag har fortfarande dagar då ärren i mitt hjärta värker och ibland känns det som att såren går upp på nytt, men det är okej. Det är bara att ta nya tag! Värken varar inte för evigt! Nästa år blir ännu bättre!!
Tack alla ni som gjort min kamp lite lättare. Både i det stora och i det lilla!
