en av de bästa!

För tolv år sen befann jag mig i Norge. Jag jobbade som barnflicka där. Det var första gången jag bodde på en plats där min familj inte fanns. En helt ny plats, med helt nya människor. Jag är så tacksam för att kyrkan jag tillhör är världsomspännande. Min första söndag i Norge gick jag till min nya församling och blev väl omhändertagen. Jag minns speciellt en kvinna som kom fram och pratade med mig. Hon fick mig att känna mig extra välkommen. Hon hade en liten bebis. Ja, och en man.
Den här kvinnan skulle bli en av mina bästa vänner! En av de människor jag älskar så mycket!

Vi fick många möjligheter att vara tillsammans. Vi undervisade barnen i kyrkan och tillbringade många kvällar  ihop. Mest minns jag att det var mörkt och kallt, men vi umgicks helt säkert på varma vårkvällar också. Och så på en massa söndagar, med de härliga barnen.
Jag skulle kunna säga att vår vänskap utvecklades, men jag tror faktiskt att den där speciella vänskapen fanns där alldeles från början. Anne på Grönkulla pratar om kindred spirits. Vi var det. Vi är det. Trots våra olikheter. Trots tio års åldersskillnad. Jag tror vi var vänner innan vi kom hit till jorden. Jag kan se oss sittande på ett moln och prata.

I helgen kom hon på besök. En underbar helg. Med en underbar människa. Samtal. Tårar. Skratt. Minnen. Kärlek.
Tiden gick fort. För fort. Det var svårt att säga hej då. Då grät jag. Jag vet att Oslo inte ligger så långt borta, men tillräckligt för att vi inte ska ses så ofta.
När jag kom hem låg det ett paket bakom en av kuddarna i soffan. Min vän hade smusslat dit det, då jag inte såg. Nu har jag ett litet minne stående på stolen bredvid sängen. Forget-me-not. Inte en chans!