Idag har jag varit på konsert. Arméns musikkår. Fantastiskt! Det är något visst med att sitta och lyssna på musik som spelas där och då. Att se dirigentens rörelser och hur orkestern följer. Idag fick jag se detta på första parkett. Jag och min syster satt verkligen på första raden och såg....många ben. Både på människor och stolar.
Det fick mig att tänka på en annan konsert jag var på. Jag och min kompis satte oss längst fram. Det var jag som föreslog det... "Äh, vi kan väl sitta längst fram. Det är ändå ingen som ser oss där." Jag menade att de på scenen inte såg oss. Det gjorde de. Det tog inte många sekunder innan artisterna tittade rätt på oss. Det var som om man hade dem i knät. Jag hade ingen aning om vart jag skulle titta.
Inte blev det lättare då en kärleksballad blev sjungen just till mig. Då försökte jag faktiskt gömma mig bakom programmet. Tyvärr, kan man inte göra det. Inte när man sitter på första raden.
Hjälp, vilken upplevelse det var. Men vi skrattade gott iallafall!!
Idag var det inte så illa. De som uppträdde idag tittade på sina noter och på sin dirigent. Jag behövde inte gömma mig bakom programmet utan kunde sitta och njuta. Njuta av underbart framförd musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar