zoo!

Igår var vi på San Francisco zoo. Jag älskar att se på alla dessa djur i olika färger och former. Några av dem undrar jag om Gud verkligen kan se på och vara riktigt nöjd. Här är en emu. Visste ni att den har röda ögon? Röda ögon i ett svart ansikte....nja, inte riktigt min stil.

Andra har jag sett flera gånger om och kan inte sluta fascineras av hur de är skapta. Giraffen...Hur i hela friden? Varför så lång? Varför blå tunga? Varför de små hornen? Men så magnifik!

Jag är absolut ingen kattmänniska när det kommer till husdjur men på zoo är de mina favoriter. De STORA kattdjuren. Geparder, lejon, tigrar, lodjur, mm. Jag är alldeles förundrad. Dessa djur har något majestätiskt över sig. Igår såg jag för första gången en snöleopard. Wow!

Ja, och så har vi aporna. Jag är helt övertygad att vi inte kommer från aporna, men ibland kan man faktiskt undra. Alexander, min svåger, fångade denna bildserie på en  gorillahane.

"Oj, nu blir jag fotograferad...när jag äter. Det här blir ingen bra bild. Den får vi ta om. Vänta...."

"Är du redo? Ett...två..."

"Boom baby!"

semester på semestern!

Just nu sitter jag ensam i lägenheten. Utanför lyser en lågt liggande sol och en fågel kvittar sin kvällsserenad för mig. Det känns som en riktigt bra sommarkväll i juni. Fast det är mars. Jag har det så bra här.

För en vecka sen skrev jag såhär på Facebook;

Och det är sant. Jag hade det verkligen så bra att bloggen fick vila ett tag. Jag har varit bortrest. Jag befann mig i Salt Lake City-området, Zions park och St. George (alla i Utah) och hann även med en dag i Las Vegas. Några av platserna jag besökte hade jag sett förr och ville se igen. Andra fick jag uppleva för första gången med mina egna sinnen. Att se, känna och insupa atmosfären kring platser jag tidigare bara hört talas om eller bara sett på bild. Nu har jag skapat mina egna minnesbilder och tagit några faktiska bilder med min kamera.

Temple square i Salt Lake City, Utah

Magnifika klippor i Zions park, Utah

Livs levande, vilt växande kaktusar!

St. George, Utah

Las Vegas, Nevada

Visst har jag sett och upplevt mycket, men det jag kommer minnas mest är de personer jag träffat på och umgåtts med.  Jag älskar att återse och tillbringa tid med vänner jag saknat men jag har också träffat nya människor som tagit plats i mitt hjärta. Nya och gamla vänner som givit mig kraft och inspiration att vara mitt bästa jag. Jag har skrattat, kramats och gråtit. Det har varit allvar och skämt. Men allra mest har det varit kärlek. Jag tror det är därför det är så svårt att säga hej då. För det var det. Jättesvårt.

Som tur är, väntade en kärleksfull tvååring (och hans föräldrar) på mig här "hemma"...och sommaren, så jag njuter! Mest hela tiden!

ett möte i san francisco!

Som sagt bor jag lite utanför den stora staden och mina dagar fylls snabbt med lek och gos med världens bästa Gunnar. Men i lördags gav vi oss iväg på en turistig dag i San Francisco. Vi hade pratat om att gå på zoo, men det sparar vi till en annan gång. Just denna dag spenderade vi nära vattnet; Peir 39, Fishermans warf och mycket användandet av kameran. Jag såg det kända fängelset Alcatraz, på långt håll och än viktigare såg jag Golden gate-bron. Även den på håll, men jag såg den.

Vart vi än gick var det mycket människor och det slog mig än en gång hur många olika människor som finns. Vi kommer i olika storlekar, hudfärger och från olika sociala omständigheter. Jag funderade på hur många nationaliteter som var representerade på denna plats, säg Peir 39. Det var de som var ensamma. Det fanns par och familjer av olika konstellationer. Och djur. Vi såg hundar (till Gunnars förtjusning), sjölejon (de är ganska äckliga), en hel massa fåglar och en ödla...i koppel.

Det var en dag full av nya intryck och minnen. Jag njöt av att insupa atmosfären och att dela dagen med Hanna, Alexander och Gunnar. De är ett riktigt bra sällskap!

Sen hände något som gav dagen ett helt annat skimmer. Ett möte som för alltid kommer fylla mitt hjärta med värme. Efter en lång dag bestämde vi oss för att faktiskt ta en tur med en Cabel car. Ni vet en sån där spårvagn som åker i San Franciscos branta backar. Kön var evighetslång och för en energisk tvååring är tålamod inte en dygd. Som den snälla moster jag är, följde jag med Gunnar på hans små eskapader när väntan blev för jobbig. När man tar hand om en social pojke blir det lätt att man möter andra ”barnpassare”, oftast föräldrar. Så också denna gång. På mindre än en minuts springande blev Gunnar kompis med en pojke, Valerio, och jag kom i samtal med mamman.

Då och då träffar jag på människor som tar plats i mitt hjärta på direkten. Det är nästan som om vi känner varandra sen innan. Det är ett möte bortom bara det att vi ser och pratar med varandra. Valerio och hans mamma var ett sådant möte. Båda med stora, varma bruna ögon och lika varma hjärtan. Först var det bara ett möte mellan springlekarna, men när väntan var över och vi var på plats hamnade vi på samma cable car, bredvid varandra. Visst, det var en upplevelse att åka upp och ner längs med San Franciscos backar, men jag såg inte mycket av ”utsikten”. Jag, Gunnar, Valerio och hans mamma hade ett fantastiskt samtal. De fick lära sig svenska ord, jag fick full rapport om Valerios alla leksaker och hans nya skor. Jag hann också få höra två fantastiska berättelser, fritt ur denna treårings fantasi. Gunnar bidrog med glada utrop och tokerier, De där två pojkarna roade hela vagnen. På riktigt. Jag överdriver inte. Det var länge sen jag skrattade så mycket av ren, skär oskyldig glädje. Hela jag gladdes åt stunden vi hade tillsammans.

Tyvärr var det tvunget att ta slut. Vi kom till slutet av vår lilla tripp och det var dags att gå skilda vägar. Det var svårt att säga hej då. Hur säger man hej då till människor som tagit plats i sitt hjärta, men som man antagligen aldrig kommer träffa igen?

För dem kanske det inte alls var något speciellt med vårt möte. Men för mig ändrade de hela min upplevelse den dagen. Inte bara den dagen. Hittills är det ett av mina bästa minnen under min tid här.