ett möte i san francisco!

Som sagt bor jag lite utanför den stora staden och mina dagar fylls snabbt med lek och gos med världens bästa Gunnar. Men i lördags gav vi oss iväg på en turistig dag i San Francisco. Vi hade pratat om att gå på zoo, men det sparar vi till en annan gång. Just denna dag spenderade vi nära vattnet; Peir 39, Fishermans warf och mycket användandet av kameran. Jag såg det kända fängelset Alcatraz, på långt håll och än viktigare såg jag Golden gate-bron. Även den på håll, men jag såg den.

Vart vi än gick var det mycket människor och det slog mig än en gång hur många olika människor som finns. Vi kommer i olika storlekar, hudfärger och från olika sociala omständigheter. Jag funderade på hur många nationaliteter som var representerade på denna plats, säg Peir 39. Det var de som var ensamma. Det fanns par och familjer av olika konstellationer. Och djur. Vi såg hundar (till Gunnars förtjusning), sjölejon (de är ganska äckliga), en hel massa fåglar och en ödla...i koppel.

Det var en dag full av nya intryck och minnen. Jag njöt av att insupa atmosfären och att dela dagen med Hanna, Alexander och Gunnar. De är ett riktigt bra sällskap!

Sen hände något som gav dagen ett helt annat skimmer. Ett möte som för alltid kommer fylla mitt hjärta med värme. Efter en lång dag bestämde vi oss för att faktiskt ta en tur med en Cabel car. Ni vet en sån där spårvagn som åker i San Franciscos branta backar. Kön var evighetslång och för en energisk tvååring är tålamod inte en dygd. Som den snälla moster jag är, följde jag med Gunnar på hans små eskapader när väntan blev för jobbig. När man tar hand om en social pojke blir det lätt att man möter andra ”barnpassare”, oftast föräldrar. Så också denna gång. På mindre än en minuts springande blev Gunnar kompis med en pojke, Valerio, och jag kom i samtal med mamman.

Då och då träffar jag på människor som tar plats i mitt hjärta på direkten. Det är nästan som om vi känner varandra sen innan. Det är ett möte bortom bara det att vi ser och pratar med varandra. Valerio och hans mamma var ett sådant möte. Båda med stora, varma bruna ögon och lika varma hjärtan. Först var det bara ett möte mellan springlekarna, men när väntan var över och vi var på plats hamnade vi på samma cable car, bredvid varandra. Visst, det var en upplevelse att åka upp och ner längs med San Franciscos backar, men jag såg inte mycket av ”utsikten”. Jag, Gunnar, Valerio och hans mamma hade ett fantastiskt samtal. De fick lära sig svenska ord, jag fick full rapport om Valerios alla leksaker och hans nya skor. Jag hann också få höra två fantastiska berättelser, fritt ur denna treårings fantasi. Gunnar bidrog med glada utrop och tokerier, De där två pojkarna roade hela vagnen. På riktigt. Jag överdriver inte. Det var länge sen jag skrattade så mycket av ren, skär oskyldig glädje. Hela jag gladdes åt stunden vi hade tillsammans.

Tyvärr var det tvunget att ta slut. Vi kom till slutet av vår lilla tripp och det var dags att gå skilda vägar. Det var svårt att säga hej då. Hur säger man hej då till människor som tagit plats i sitt hjärta, men som man antagligen aldrig kommer träffa igen?

För dem kanske det inte alls var något speciellt med vårt möte. Men för mig ändrade de hela min upplevelse den dagen. Inte bara den dagen. Hittills är det ett av mina bästa minnen under min tid här.