lördag 16 juli 2011

kusiner!

Jag har ganska många. Och de flesta är på mammas sida. Min mormor och morfar har fem barn, 36 barn och runt 50 barnbarnsbarn. Det blir ett gäng. Dessutom har vi tät kontakt, de flesta av oss. Det är inte lätt då vissa av oss har lämnat landet. Men vad gör det. När vi då och då ses är det som ingenting att bara umgås. Inga konstiga presentationer. Vi bara bubblar på. Vi har ju alltid gemensamma minnen att falla tillbaka på.
Jag har dessutom lyxen att vara lite i mitten av kusinskaran och känner mig nära både storkusinerna och småkusinerna. Några av mina bästa vänner är också mina kusiner.

släktträff 1991
 Varje gång jag träffar kusinerna som jag kanske inte ser lika ofta som de som faktiskt bor här i stan slås jag av hur naturligt det känns. Jag funderar på vad det beror på. En del är alla minnen vi delar. För de är många. Och de flesta goda. En annan del är naturligtvis kyrkan. Vi är alla uppvuxna i kyrkan. Och eftersom en av föräldrarna har vuxit upp tillsamman så har vi ju samma bakgrund, till hälften.
Sen vill jag också tro att det finns ett kärleksband. Vi tillhör samma familj. Ja, vi har samma blod. Vi har gemensamma gener. Våra hjärtan talar samma språk.

Nu börjar vi ju alla komma till åren och jag tror mer än hälften är gifta och har barn. Tro det eller ej, där finns samma band. Vi hör också ihop. Visst, det faller mig naturligt att umgås med de små barnen. Jag älskar barn. Men vi delar fortfarande gener. Vi har samma bakgrund. Vi tillhör samma familj. Denna stora, stora familj som genom templets välsignelser kan leva tillsammans för alltid!!!

Jag är så tacksam för min släkt. Både på pappas och mammas sida. Både de före mig och de som kommer efter. Jag ser ett samband. Jag hör hemma. Jag är inte ensam. Jag är älskad. Jag har många att älska!!!

1 kommentar:

  1. vad du skriver fint Bella! Vår släkt är helt fantastisk... Tack för en jättetrevlig förmiddag idag. love you!

    SvaraRadera