the lion king!

The Phantom of the opera var ju fantastisk, men Lejonkungen slår den med hästlängder. Detta är ett smakprov på vad jag upplevde.

 

Det gick inte många sekunder innan jag grät. Det var så mäktigt. Alla dessa djur. Som kom från olika delar av lokalen. De ståtliga girafferna mitt i solen. Elefanten och dess lilla unge kom klivande förbi publiken. Fåglarna flög i taket. Och lejonklippan reste sig ur golvet.  Och detta till den så vackra sång The circle of life. Igen, spelad och sjungen där och då. Delvis på ett språk jag inte förstår, men som förmedlar Afrikas savanner på ett väldigt speciellt sätt. Ja, och sen bara fortsatte det så. Överraskningar. Tårar. Skratt. Förundran.

Jag njöt av att se barnen som spelade unga Simba och Nala. Men också av barnen i publiken. Att höra deras reaktioner.

Musikalen bygger ju på Disneys film med samma namn och följer samma historia. Att se Simba växa upp och bli den han var född att bli. Lejonklippans kung. Händelser som formade honom. Det arv han hade. De beslut han tog. Vi kan lära oss mycket av musikalens budskap. "Glöm inte vem Du är. Du är min son och den enda sanna kungen. Glöm inte..."

Jag tror vi alltför ofta glömmer vilka vi är. Det får mig att tänka på ett par ord som min svägerska har på en bit papper. "Du är en prinsessa. Alla ser det utom du." Detta är den största anledningen till varför just Lejonkungen blev min favoritmusikal. Mitt i allt detta mäktiga och vackra. Mitt i all musik. I alla mina känslor.  Där fanns hela tiden denna påminnelse om att jag har ett arv. Att jag har en plats att fylla. Att jag är en prinsessa.