söndag 18 september 2011

jag gjorde det!

Jag vet att jag varit lite dålig på att uppdatera i bloggen....för här kommer ännu ett inlägg om något som hände förra veckan. I fredags för en vecka sen, för att vara exakt.

För att hänga med bör ni läsa detta. För just denna fredag fick jag på nytt chansen och jag tog den. Jag var på väg hem från jobbet. Lite stressad men nöjd med veckan som varit. Då kommer mannen med hunden. Vi möts med ett leende och inget mer. Det hade varit så lätt att bara cykla vidare och säga till mig själv att det kommer fler chanser. Så lätt. Men jag tog mig i kragen, vände cykeln och tog ett stort kliv ur min egen "comfort zone".

Jag berättade precis det jag ville ha sagt. Jag måste säga att han ser ännu trevligare ut på nära håll. Han har sånna där fina ögon med skrattrynkor. Det sa jag också. Han verkade väldigt förvånad, men smickrad och sa tack.

Jag inser att detta kan te sig lite märkligt. Att jag faktiskt gjorde det. Men tro mig, det kändes så bra. Att göra någon glad. Att utmana mig själv. Att sträcka mig utåt. Och sakta men säkert kommer det bli lättare och lättare.

4 kommentarer:

  1. det kallar jag att "sprida glädje" omkring oss! :) så stolt över dig, bellaBella! jag tror att han kommer aldrig att glömma det... sådana ögonblick stannar kvar för alltid.<3

    SvaraRadera
  2. Åh Bella, stolt av dig! Tänk vad du gjorde hans dag! Och glädje sprider glädje (han kanske gjorde någon annans dag?) :)

    Nu blev jag inspirerad till att göra nånting jag tänkt att göra länge men inte vågat. Vi bor nämligen lite öde till. Det er ca 1 km på grusväg utan belysning till huvudvägen och bussen. Det är inte ofta, men ibland kör jag förbi en kvinna som går denna sträkningen. Varje gång har jag tänkt att jag borde stanna och erbjuda skjuts, i alla fall om det regnar eller på vintern när det gärna är -25. Men jag har av någon grunn inte gjort det. Jag inbillar mig att hon kanske gillar att gå, eller att hon ska se konstigt på mig og tacka nei. Eller att det blir bökigt (för min ryggsäkk och allt ligger på passagersätet). Men nästa gång Bella, DÅ ska jag göra det! Tack för inspirationen och för att du är du :-) KRAM //Rebecca

    SvaraRadera