jesusbarnet!

Detta är en julkrubba som jag älskar. Den finns hemma hos mamma och pappa. På bästa platsen, i det finaste rummet. Jag tycker att den förmedlar en speciell känsla. 

Vördnad. 

Stillhet. 

Förundran. 

Tillbedjan.

Jag tycker om att Jesusbarnet är i Marias famn. Jag tycker om att det finns vita OCH svarta får. Jag tycker om hur mamma har krubban på en plats som gör att man ser den, tydligt. Att den på så sätt påminner om vad det är vi firar. Vad julen handlar om. 

Men allra mest tycker jag om det som inte hör till krubban egentligen. Det är den där lilla ängeln längst till vänster i bild. Det är den som gör krubban personlig för mig. 

Jag tänker på denna heliga stund så Frälsaren föddes hit till jorden som ett spädbarn. Stjärnor strålade allt vad de kunde. Herdar och vise män föll på knä vid krubban. Änglakörer sjöng om glädje och frid på jorden. Ja, legender berättar om att också djuren och naturen firade Frälsarens födelse. 

Jag ser mig själv som den där ängeln, lite i utkanten av händelsernas centrum. Jag vill också fira att Jesusbarnet har fötts. Jag vill också knäfalla vid krubban. Jag har plockat en liten blombukett som jag håller bakom ryggen....men jag väntar lite. De finns de som förtjänar att möta Honom mer än jag. De finns de som behöver Honom mer än jag. Jag vill inte ta någon annans plats. Jag vill inte orsaka att någon missar tillfället. Och är jag verkligen så bra att jag kan se Honom i ögonen?

Man kan tro att det är en dålig plats, att vara lite vid sidan, men för mig passar den bra. Jag sträcker mig lite extra för att få en glimt och jag njuter av allt det jag ser och av allt det jag känner. För även om jag inte är precis bredvid Honom känner jag av den frid som råder denna stund. 

Jag är där. Och vet ni, jag tror Han vet det!

mössa!

Ända sen jag var liten har pappa alltid haft samma mössa. Ja, inte till vardags, men då han är ute då det är kallt. När han skottar snö, typ. Det är mamma som har stickat den. Jag har alltid tyckt den är så fin. Speciellt tofsen.

Ni ser ju. Superfin!

Sen började mamma sticka igen och denna mössa hamnade hos fler i familjen. Ja, inte just denna, men liknande. Alla i olika färger som passade bäraren.
Förra julen fick jag äntligen min egen. Med matchande vantar och sockar till. Vet ni, det var som att vara barn igen då jag öppnade kartongen. De var så fina och de åkte på direkt. Men mössan, den var finast! En alldeles egen mammastickad pappamössa. Wohoooo!!!

pynt!

I gårdagens inlägg skrev jag om adventsljusstakarna som står i de flesta fönster denna tid på året.
Advent betyder ankomst och det är Jesu ankomst det handlar om. Vi väntar på Hans ankomst. För att påminna oss om detta, vad julen verkligen handlar om, kan man ställa fram en julkrubba eller två. Det gör jag.
Det gör min mamma också.

Adventsljusstake och julkrubba....Varför inte kombinera dem?

Det är väl bäst att tillägga att det var väl inte riktigt såhär det såg ut innan syskonbarnen kom in i lekrummet. Nu har detta nyskapande arrangemang skett två veckor i rad. Antagligen tycker de att det ser bättre ut. Vad tycker ni?

ljus!

En av de bästa sakerna med december är att ställa fram adventsljusstakarna. De som står i fönstret. Ljuset som kommer från dem har ett alldeles eget sken. Ett sken som hör julen till. Då jag var liten brukade jag titta in i deras lampor och kisa. Det blir som strålande stjärnor. Pröva!

Dessa adventsljusstakar banar väg för den än mer magiska ljuset. Hemma gick vi barn och la oss efter en julskinkemacka och lite julmust. Jag upplevde huset ganska rörigt och var precis som Lisa i Bullerbyn lite orolig för hur mamma och pappa skulle hinna allt. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna. Såklart somnade jag och mina syskon, ja, mina föräldrar somnade också, men antagligen mycket senare.

Åh, att vakna till ett pyntat hem tidigt på julaftonsmorgon. Allt var iordningställt och allt var sådär fint som det bara är på julen. Men finast var granen. Då jag gått och lagt mig stod den grön och naken. Nu hade den förvandlats till husets finaste plats med sitt pynt och glitter. Och så ljusen. Julgransljusen. Dessa små lampor gömda bland barriga grenar, men strålande med det där alldeles speciella ljuset. Om jag ändå kunde få krypa in och sitta på en liten grankvist, bara för en liten stund, och vara alldeles omringad av detta ljus.

Att vara vuxen innebär att man inte riktigt önskar att få bo i en gran, men varje jul kommer barndomens känslan tillbaka. Dessa små glödlampor är en viktig del i min allra bästa jul!

dagens temperatur!

Min egen: Lite högre än vanligt.
Inomhus: Helt okej.
Utomhus: Ser inte alls mysigt ut.

Önskar att utetemperaturen var som innetemperaturen.

Jag är så tacksam för att jag har en lägenhet med värme och skydd mot regn och blåst som härjar därute.

glädje!

Just sann glädje kan vara svårt att fånga på bild, men jag har en bild som verkligen visar sann, ärlig, oförställd glädje. 

Den är tagen då vi öppnar julklappar en jul för runt tjugo år sen. Det är min storasyster som fått en julklapp av min farmor och farfar. Det hon får är en porslinstallrik som man ska sätta på väggen, som pynt. Farmor har själv målat den. Motivet är en fågel. Såhär glad blir man då!

Den här bilden ger mig glädje varje gång jag ser den! Becca, jag älskar dig så!!

röd!

Förkylningstider. 

Hosta.

Snuva.

Fryser.

Virar in mig i min röda pläd.

Livet känns med ens lite bättre.

Varmare.

julfilm!

En julfilm är en sort för sig, men som kan delas upp i två typer. Den fina och den där urtypiska.
Vi börjar med den urtypiska. Det här är en film som såklart utspelar sig under julhögtiden. Oftast är det snö och en hel massa med julpynt i. Girlanger, kransar, halsdukar och julstjärnor. Historien har gärna en romantisk del och finns det med en hund blir det ännu bättre. Den slutar alltid lyckligt. Tjejen får killen. Familjen förenas precis lagom till julmiddagen. någon sitter vid pianot och de andra sjunger en klassisk julsång.
Det är inte alltid så att denna film har ett jättebra manus eller fantastiska skådespelare, men ändå njuter jag av att titta. Jag liksom gottar mig i allt det där som ska finnas i en urtypisk julfilm och blir glad då jag hittar en jag inte sett förut. En film jag gärna ser varje år (tillsammans med två lika beroende av denna typ av julfilm som jag) är Twelve men of Christmas. Den har det mesta.

Den fina julfilmen framkallar nästan alltid tårar. Det är en film som fångar den där speciella känslan som jag bara har på julen. Magin. Ofta är det en film som jag återkommer till. Som är en del av jultraditionen på samma sätt som julgranen. Den innehåller gärna fin musik som ger mig gåshud när jag hör den.
Ända sen vi fick en video har vi varje jul tittat på Musse Piggs Julafton. En variant på Dickens julsaga. Underbar film! Underbara minnen!

Min absoluta favorit, julfilmernas julfilm, är filmen som handlar om vad vi faktiskt firar. Att Jesus föddes hit till jorden, i Betlehem, som ett litet barn. Vägen till Betlehem (The Nativity story) är en underbar filmatisering av julevangeliet. Julsånger, minnen och hjärtknipande scener i all ära. Julen skulle inte finnas om inte Jesus föddes. Vad jag är tacksam att Han gjorde det. Vad jag är tacksam för att jag får fira jul varje år och än mer fokusera på min Frälsare.

bäst idag!

Barn är bland det bästa jag vet!
I kyrkan idag var det åtta bebisar. Alla födda i år. Jag visste ärligt talat inte vart jag skulle titta. Lägg sen till alla andra barn, som är lite äldre, men inte alls mindre söta. Man blir liksom glad över att få ett hej och ett leende av en 1,5-åring.

Jag har fyra syskonbarn som bor här i stan. Vi åt familjemiddag hos mamma och pappa. Jag gick hem tillsammans med 5-åringen och fick en inblick i hans tankar och känslor. Jag fick hålla hans hand. En varm hand.
Väl hemma fick jag en stund med 2-åringen i knät. En 2-åring som plötsligt blivit väldigt stor då han alldeles nyss blivit storebror.
Jag följde, med intresse, 7-åringens ihärdiga försök att själv dela på köttet med kniv och gaffel. Han ville absolut inte ha hjälp och skam den som ger sig. Han lyckades tillslut!
Under hela middagen njöt jag av mina brorsöners "tjatter". Ibland lockar de till skratt. Ibland får jag mig en tankeställare. Men alltid känner jag en sån stor kärlek till dem.

Ja, och så var det nummer fyra. Den nyaste i skaran. En flicka! Hon sover mest, men vad hon är fin! Jag har inget flicksyskonbarn sen tidigare, så denna lilla prinsessa är lite extra speciell. En ny liten människa som nyss kommit från himlen alldeles ren och oskyldig, men full av kunskap. Att få hålla henne i min famn är det bästa idag!