jesusbarnet!

Detta är en julkrubba som jag älskar. Den finns hemma hos mamma och pappa. På bästa platsen, i det finaste rummet. Jag tycker att den förmedlar en speciell känsla. 

Vördnad. 

Stillhet. 

Förundran. 

Tillbedjan.

Jag tycker om att Jesusbarnet är i Marias famn. Jag tycker om att det finns vita OCH svarta får. Jag tycker om hur mamma har krubban på en plats som gör att man ser den, tydligt. Att den på så sätt påminner om vad det är vi firar. Vad julen handlar om. 

Men allra mest tycker jag om det som inte hör till krubban egentligen. Det är den där lilla ängeln längst till vänster i bild. Det är den som gör krubban personlig för mig. 

Jag tänker på denna heliga stund så Frälsaren föddes hit till jorden som ett spädbarn. Stjärnor strålade allt vad de kunde. Herdar och vise män föll på knä vid krubban. Änglakörer sjöng om glädje och frid på jorden. Ja, legender berättar om att också djuren och naturen firade Frälsarens födelse. 

Jag ser mig själv som den där ängeln, lite i utkanten av händelsernas centrum. Jag vill också fira att Jesusbarnet har fötts. Jag vill också knäfalla vid krubban. Jag har plockat en liten blombukett som jag håller bakom ryggen....men jag väntar lite. De finns de som förtjänar att möta Honom mer än jag. De finns de som behöver Honom mer än jag. Jag vill inte ta någon annans plats. Jag vill inte orsaka att någon missar tillfället. Och är jag verkligen så bra att jag kan se Honom i ögonen?

Man kan tro att det är en dålig plats, att vara lite vid sidan, men för mig passar den bra. Jag sträcker mig lite extra för att få en glimt och jag njuter av allt det jag ser och av allt det jag känner. För även om jag inte är precis bredvid Honom känner jag av den frid som råder denna stund. 

Jag är där. Och vet ni, jag tror Han vet det!