min plats!

Att vara på resande fot innebär oftast att man upptäcker nya platser och miljöer. Då och då händer det att jag hittar en plats där jag verkligen känner mig hemma, även om mitt hem är långt borta. Oftast är detta på en plats där naturen är närvarande.

Så fort jag var stor nog var jag ofta ensam ute i Skogen eller Dalen. Där fann jag det lugn jag behövde för att hinna ikapp. Och jag tror att det är det lugnet jag känner på dessa nya platser som, trots avstånd, känns som hemma.

Jag har hittat en sådan plats här. Dagen efter att jag landade tog vi en promenad på universitetsområdet och njöt av sol, blå himmel och vackra byggnader. För det är vacker här. Väldigt. Men så kom vi till en plats, lite avsides, bakom den stora kyrkan. En liten, liten rund "park" med blommande träd och buskar. De är planterade alldeles lagom för att ge skugga men ändå släppa in solen. Fyra parkbänkar inbjuder till att sitta ner en stund, känna doften av blommorna, njuta av fågelkvitter och bara vara.

Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade hittat MIN plats här på Stanford. En plats för mig att stanna upp, vara stilla och hinna ikapp. Varje gång jag går dit, oavsett om jag är själv eller med de jag tycker om, infinner sig samma känsla. Jag känner mig hemma.

framme!

Förlåt, men det har tagit ett tag innan jag riktigt landat, men jag har kommit fram. Till Palo Alto. Det är där de bor, Hanna och hennes familj, på universitetsområdet på Stanford, strax utanför San Francisco.

För att vara helt ärlig vet jag inte vart jag ska börja eller hur jag ska skriva. Ni anar inte hur fantastiskt det är. Himlen är alldeles blå. HELA TIDEN! Ja, alltså de två dagar jag varit här, men den är så blå! Tydligen är det så den brukar vara. Varje dag. Fattar ni?!
Jag njuter så av värmen och solen. Att gå omkring i shorts och flipflops, eller ännu hellre barfota i gräset. Jag upplever den perfekta sommaren, i februari!

Några av er lite mer cyniska kanske tänker, ja, ja, tids nog får hon moln på sin blåa himmel, och det är nog sant. Det kommer nog dagar som är är lite mer grå, men varför ska jag oroa mig för det nu? För mig är det bara lyx att njuta NU! Och jag behöver inte stressa med något. Jag ska vara här ett tag.

Jag lovar, detta är ett fotografi på himlen. 

 

på väg!

Jag kan knappt fatta att nu är det äntligen dags. I månader har jag drömt, funderat och planerat och tjof så är jag här. 

Ja, jag är inte framme. Jag har kommit till Landvetter. Incheckning och säkerhetskollen är avklarad, så nu är det bara väntan. Väntan och den väldigt närvarande förväntan. 

Det kändes lite märkligt att åka hemifrån. Att lämna min lägenhet och människor som jag tycker om. Jag ska ju vara borta så länge. Förhoppningsvis är de som vanligt när jag kommer hem. 

Men Sverige får gärna se lite annorlunda ut. Lite grönare, lite ljusare, lite varmare och lite mer levande. 

Det är ungefär de förhoppningarna jag har för mig med. Att jag ska komma hem, kanske inte grönare, men med mer färg i ansiktet. Fast jag ska fortfarande vara jag, med nya erfarenheter och full av ny energi. 

jag är tillbaka men åker iväg!

Nu har det nästan gått ett år sen jag skrev här sist. Men det har varit ett bra år. Bara så ni vet!

Efter ett års uppehåll har jag nu samlat kraft att börja blogga igen. Och så är det så att jag ska åka bort. På torsdag flyger jag till San Francisco för att hälsa på min syster och hennes familj som bor där. Jag ska också hälsa på vänner i Utah och resten håller jag öppet. Vem vet vad jag får för mig!?!

I nästan två månader ska jag vara borta och jag hoppas kunna samla på mig massor av minnen och upplevelser. Jag ska njuta av att vara med människor jag saknat och som jag älskar. Jag ska insupa nya platser och träffa nya människor. Och jag ska njuta av sol och av att vara ledig.

Jag är så tacksam att denna resa blir av. Att den inte bara var en plan, utan att den blev verklighet. Förhoppningsvis...det är inte torsdag än.
För det måste erkännas att jag är liiite nervös. Kommer flygen gå som de ska? Vad ska jag packa? Har jag med mig allt jag behöver? Kommer de släppa in mig i landet?
Min fantasi är vildare än vanligt och det finns mycket att oroa sig för, men samtidigt är väl det lite av själva äventyret. Känslor av spänning, äventyr och att bryta den dagliga rutinen.

Idag, imorgon och onsdag är fyllda med förberedelser inför resan, jobb, läkarbesök och hårklippning. Det är nästan så jag ser fram emot 12 timmar, stilla, i ett flygplan. Nästan.