Idag har jag spenderat några timmar med min mormor, på en plats vi båda älskar. Jag har haft förmånen att kunna ge tillbaka lite av all den hjälp jag fått av henne.
Att kunna vara en arm att hålla i och att böja mina knän då hennes är lite stela. Saker går lite mer långsamt och ganska stapplande.
Men jag ligger fortfarande back. För jag tror hon har givit mig mer idag, än vad jag givit henne. Hon kanske inte har hjälpt mig så mycket men oj, vilken lycka jag upplevt.
Jag ska berätta två underbara händelser. Båda utspelar sig under lunchen. Mormor är ju ganska gammal och har svårt att komma ihåg namn. (Hon har ju ändå ett gäng att hålla reda på). Tyvärr kan jag inte hjälpa henne alls eftersom jag inte känner personen i fråga. Då utbrister min ofta väldigt korrekta mormor; Äh, skit samma!
Dagen till ära firar de en blivande åttioåring. Mormor och denna man känner varandra sen långt tillbaka och hälsar varmt på varandra och pratar en stund. Mannen är djupt märkt av sjukdom och mormor säger med sin så kärleksfulla röst; Ska jag hjälpa dig tillbaka till din plats?
Jag, jag bara satt och log!
(Ja, asså mannen ifråga behövde ingen hjälp, annars hade jag ju naturligtvis hjälpt till!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar