jag gjorde det!

Jag vet att jag varit lite dålig på att uppdatera i bloggen....för här kommer ännu ett inlägg om något som hände förra veckan. I fredags för en vecka sen, för att vara exakt.

För att hänga med bör ni läsa detta. För just denna fredag fick jag på nytt chansen och jag tog den. Jag var på väg hem från jobbet. Lite stressad men nöjd med veckan som varit. Då kommer mannen med hunden. Vi möts med ett leende och inget mer. Det hade varit så lätt att bara cykla vidare och säga till mig själv att det kommer fler chanser. Så lätt. Men jag tog mig i kragen, vände cykeln och tog ett stort kliv ur min egen "comfort zone".

Jag berättade precis det jag ville ha sagt. Jag måste säga att han ser ännu trevligare ut på nära håll. Han har sånna där fina ögon med skrattrynkor. Det sa jag också. Han verkade väldigt förvånad, men smickrad och sa tack.

Jag inser att detta kan te sig lite märkligt. Att jag faktiskt gjorde det. Men tro mig, det kändes så bra. Att göra någon glad. Att utmana mig själv. Att sträcka mig utåt. Och sakta men säkert kommer det bli lättare och lättare.

renata!

Två gånger per år har kyrkan generalkonferens. Detta är en konferens som sänds live från Salt Lake City till medlemmar över hela världen. I våras hade jag förmånen att vara där. På plats. I konferenscentret. Tillsammans med 21000 personer. Det var så speciellt. Och i helgen som var (alltså förra helgen) blev jag påmind om en av de erfarenheter som gjorde detta så speciellt.

Denna konferens är uppdelad i fem olika möten, varav jag gick på fyra. Innan det andra mötet började satt jag och min syster R och pratade om ditten och datten. Framför oss vänder sig en kvinna om och säger: "Talar ni svenska?" Det visar sig att hon, Renata, kommer från Tjeckien, men har varit gift med en svensk man och bott i Sverige ett antal år. Efter att hon flyttat tillbaka till Tjeckien kom hon i kontakt med kyrkan och var nu på generalkonferensen med en väninna. Ibland är världen så liten.
Men detta är inte allt. Då mötet började kunde Renata och hennes väninna inte få mötet översatt till tjeckiska. Deras engelska var lite knackig och de hade svårt att förstå och göra sig förstådda. Då hade jag och R möjlighet att hjälpa till. Renata kunde prata med oss och vi kunde prata med de ansvariga för översättningen. Allt var frid och fröjd och det kändes gott att kunna hjälpa någon annan.

Än en gång....detta var inte allt. Vi träffade på varann de nästkommande två mötena också. Utan att ha letat efter varandra sågs vi igen...bland alla dess 21000. Vi fick möjlighet att ta kort och byta adresser.
Detta är en av de coolaste erfarenheter jag hade under mina två veckor i USA i våras.

Nu  kommer vi till lördag för en vecka sen. Jag är i templet tillsammans med mina flickor i Unga Kvinnor och några av mina närmaste vänner.  Ja, tror ni inte Renata också är där. Hon är i Sverige för att träffa sin makes familj och passar på att gå till templet. Det känns så bra att träffa henne igen. Att vara i templet med henne. Att skratta. Att prata. Att kramas. Att än mer fördjupa vår vänskap. Livet är härligt!!

the lion king!

The Phantom of the opera var ju fantastisk, men Lejonkungen slår den med hästlängder. Detta är ett smakprov på vad jag upplevde.

 

Det gick inte många sekunder innan jag grät. Det var så mäktigt. Alla dessa djur. Som kom från olika delar av lokalen. De ståtliga girafferna mitt i solen. Elefanten och dess lilla unge kom klivande förbi publiken. Fåglarna flög i taket. Och lejonklippan reste sig ur golvet.  Och detta till den så vackra sång The circle of life. Igen, spelad och sjungen där och då. Delvis på ett språk jag inte förstår, men som förmedlar Afrikas savanner på ett väldigt speciellt sätt. Ja, och sen bara fortsatte det så. Överraskningar. Tårar. Skratt. Förundran.

Jag njöt av att se barnen som spelade unga Simba och Nala. Men också av barnen i publiken. Att höra deras reaktioner.

Musikalen bygger ju på Disneys film med samma namn och följer samma historia. Att se Simba växa upp och bli den han var född att bli. Lejonklippans kung. Händelser som formade honom. Det arv han hade. De beslut han tog. Vi kan lära oss mycket av musikalens budskap. "Glöm inte vem Du är. Du är min son och den enda sanna kungen. Glöm inte..."

Jag tror vi alltför ofta glömmer vilka vi är. Det får mig att tänka på ett par ord som min svägerska har på en bit papper. "Du är en prinsessa. Alla ser det utom du." Detta är den största anledningen till varför just Lejonkungen blev min favoritmusikal. Mitt i allt detta mäktiga och vackra. Mitt i all musik. I alla mina känslor.  Där fanns hela tiden denna påminnelse om att jag har ett arv. Att jag har en plats att fylla. Att jag är en prinsessa.

the phantom of the opera!

Det var med spänd förväntan jag satte mig för att äntligen få se och uppleva denna musikal. Musiken är så mäktig och filmen är väldigt bra. Att se och höra den live... det var fantastiskt!

Öppningsscenen då operan på nytt vaknar till liv och kristallkronan sakta höjs upp i taket var nog det som påverkade mig mest. Samtidigt spelas ju titelmelodin på orgel. Varje gång jag hör detta slås jag av vilken talang som krävs för att kunna spela detta stycke.

Efter detta var jag i en annan värld. Jag var på operan i Paris. Jag njöt av allt det vackra och bitterljuva. Jag fascinerades. Av skådespelarnas röster. Av orkestern. Allt var på riktigt. De sjöng där och då, till orkesterns musik. Vilka gåvor dessa människor har.
Även de som skapat kostymer och kulisser. Det är en konst att skapa känslan av vatten och att se hur tända kandelabrar reser sig därur. Hur i hela friden lyckas de med det? För att sen i en annan scen vara uppe på operans tak och se ut över staden.

Under ca två timmar satt jag och bara njöt med varenda fiber i min kropp. Att höra musiken eller se filmen, kommer aldrig mer vara detsamma!

london!

För en vecka sen befann jag mig i London. En underbar stad jag älskar att återkomma till. Med mig hade jag kompisen K och lillasyster R. Under fem dagar delade vi tid och rum. Och fyllde på med upplevelser och minnen.

Vi kommer nog aldrig glömma vårt inte så lyxiga hotellrum och inte heller våra högljudda grannar. Som tur är kan vi ju skratta åt eländet. Vi hade iallafall tak över huvudet. Plus att Notting Hill är ju trevligt att promenera i.
Så vad fyllde vi våra dagar med? Två dagar gick ju åt för själva resandet, som alltid är ett äventyr i sig självt. Vi strosade och gjorde fynd på Camden market. Insöp atmosfären på Portobello road en lördagsförmiddag. Åt sunday roast på en engelsk pub. Delade paraply under plötsliga skyfall. Var på bio och förundrades över att britterna sitter kvar under eftertexten. Åt gott. Var på en upplyftande gudstjänst i ståtliga Westminister abbey. Träffade en typisk engelsk gentleman som ätit lunch med vår kung. Och så höjdpunkterna och målet med vår resa. Vi såg två musikaler. Phantom of the opera och The Lion king.

Det är så svårt att sätta ord på känslorna. Upplevelsen. Men det är magiskt att bli så uppfylld av underbar musik, häftiga kulisser och så mycket mer. Det är som om allt man upplever inte får plats inombords. Det gör nästan ont, så vackert är det. Ibland rinner känslorna ut i tårar.
Allt detta upplevs i en teater med gamla anor. Vacker smyckade från golv till tak. Med väggar som nästan viskar om alla de öden som kommit och gått under årens gång. Att få dela detta med två nära vänner, det är en ynnest!

jag ska!

Jag har spenderat några underbara dagar i London. Med två underbara personer. Många av er vet om det och kanske väntar på ett inlägg här. Håll ut lite till. Det kommer. Ibland tar det lite tid att låta saker och ting landa. Jag tycker det finns en tjusning i det.
Att uppleva. Komma hem. Bearbeta. Minnas.

En bonus är ju att jag snart kan börja använda mina nyinköpta Londonskor. Jag har tre par att välja på. Ibland räcker det. Nya skor!! Och fina är de!!