design!

För ett tag sen åkte jag bil med mamma, pappa och lillasyster R. Vi hade precis släppt av en mormor som bor högt upp på höjden. Nedanför oss ser vi Vätterns glittrande vatten. R vänder sig till mig och frågar: " Vem är din favoritdesigner?" Jag blir lite ställd... jag har väl ingen favorit.... "Min är Gud"! svarar hon glatt!
Och nog är Han min favorit också. Fast jag tror att fru Gud också hade ett finger med i spelet.

Flera gånger denna sommar har jag förundrats över allt det storslagna som finns omkring mig.
I huvudstaden omringades jag av vackra byggnader, men framförallt, det så mycket mer vackra i goda vänner, samhörighet och otrolig kärlek!
I Borås djurpark fick jag verkligen se Guds skapelse i alla dessa fantastiska djur. Stora elefanter, långa giraffer, vackra tigrar och fascinerande flamingos. Alla dessa olika färger, mönster, former och storlekar! Ja, och så fick jag äntligen se en älg. En livs levande 11-taggare! Skogens konung i allra högsta grad. Men jag njöt också av härliga barns spring i benen och stora ögon!
Under alla bilresor jag gjort har jag njutit av allt det gröna omkring mig. De sägs att grönt är färgen det finns flest nyanser av. Jag tror det stämmer.
Men det vackra finns också här hemma. Ett exempel är just Vättern och nog är den vacker! (Iallafall en dag som denna!)

Och vet ni, jag är så glad att Gud inte höll allt för sig själv. Han gav oss fem sinnen att uppleva allt detta vackra med OCH Han gav oss lite av sin estetiska förmåga så vi kan skapa ännu fler vackra saker!

listor!

Jag ska ut och resa i helgen. Till fina vänner och släkt i huvudstaden. Alltid när jag ska bort skriver jag listor. En med vad jag måste få gjort innan jag åker och en packningslista. Packningslistan ser i stort sett alltid likadan ut. Jag menar, jag behöver ju alltid samma saker med mig. Oavsett hur lång min bortavistelse blir. Just denna resa är den stora frågan om man ska ta med badkläder eller inte....men de trycks nog ner. Man vet ju aldrig.

Sen är det de där sakerna jag måste göra innan jag åker. Jag gör alltid ett eget litet hemmaspa; pedikyr, manikyr, raka benen. Jag måste ju vara på topp =) Och så måste lägenheten vara fin. Min goda vän K och jag har diskuterat detta. Vi tänker lika i detta. Vi vill att saker ska vara i ordning. Vi vet ju inte vad som händer på resan. Ja, om jag skulle dö har familjen ett mindre problem att ta hand om. Jag vet att det är helt galet tänkt, men så tänker jag. Blommorna är vattnade. Disken är diskad. Skräpet är tömt.  En STOR bonus är ju att det är fint och välkomnande när jag väl kommer hem!

Och allteftersom sakerna blir packade eller gjorda, stryker jag glatt på min lista och känner mig nöjd med det jag gjort. När allt är överstruket slänger jag listan i påsen som är redo att slängas och jag tar min packning och sen bär det av. Äventyren väntar!

kusiner!

Jag har ganska många. Och de flesta är på mammas sida. Min mormor och morfar har fem barn, 36 barn och runt 50 barnbarnsbarn. Det blir ett gäng. Dessutom har vi tät kontakt, de flesta av oss. Det är inte lätt då vissa av oss har lämnat landet. Men vad gör det. När vi då och då ses är det som ingenting att bara umgås. Inga konstiga presentationer. Vi bara bubblar på. Vi har ju alltid gemensamma minnen att falla tillbaka på.
Jag har dessutom lyxen att vara lite i mitten av kusinskaran och känner mig nära både storkusinerna och småkusinerna. Några av mina bästa vänner är också mina kusiner.

släktträff 1991

 Varje gång jag träffar kusinerna som jag kanske inte ser lika ofta som de som faktiskt bor här i stan slås jag av hur naturligt det känns. Jag funderar på vad det beror på. En del är alla minnen vi delar. För de är många. Och de flesta goda. En annan del är naturligtvis kyrkan. Vi är alla uppvuxna i kyrkan. Och eftersom en av föräldrarna har vuxit upp tillsamman så har vi ju samma bakgrund, till hälften.
Sen vill jag också tro att det finns ett kärleksband. Vi tillhör samma familj. Ja, vi har samma blod. Vi har gemensamma gener. Våra hjärtan talar samma språk.

Nu börjar vi ju alla komma till åren och jag tror mer än hälften är gifta och har barn. Tro det eller ej, där finns samma band. Vi hör också ihop. Visst, det faller mig naturligt att umgås med de små barnen. Jag älskar barn. Men vi delar fortfarande gener. Vi har samma bakgrund. Vi tillhör samma familj. Denna stora, stora familj som genom templets välsignelser kan leva tillsammans för alltid!!!

Jag är så tacksam för min släkt. Både på pappas och mammas sida. Både de före mig och de som kommer efter. Jag ser ett samband. Jag hör hemma. Jag är inte ensam. Jag är älskad. Jag har många att älska!!!

livet är vackert!

Ja, det är ju så min blogg heter, på svenska. Och jag tycker livet är vackert. Oftast. De gånger jag tycker livet är mindre vackert. Då allt är grått. Då är det ofta så att jag har glömt att stanna upp och njuta. Det finns ett indianskt ordspråk som säger:
Ibland måste man sätta sig ner och låta själen hinna ikapp.

Det ligger verkligen en visdom i detta. Iallafall för mig. För nog är det så att det finns en massa vackert omkring oss. Ett leende. Musik som berör. Vackra ord. Koltrastens sång. Vänskap. Solens strålar mellan trädens lövverk. Barn. Alla dessa färger. Fina kläder. Fullmånens sken. Glittrande vatten. Drömmar. Böcker. Templet. Goda minnen. Kärlek. Gamla kyrkor. Träd. Maskrosbollar. Blommor. Människor och människors handlingar. 

Idag har jag blivit påmind om hur vackert just mitt liv är. Och vad jag behöver göra för att göra det ännu bättre, för mig och de omkring mig. Idag har min själ hunnit ikapp! 

diabilder! + till min pappa!

Bland alla diabilder som finns hos mamma och pappa är denna bild min stora favorit!

 

 

till min pappa!

Idag fyller min pappa år. Han har levt ganska länge. Och han har varit min pappa ganska länge. Och vet ni, han är världens bästa pappa. Iallafall världens bästa pappa för mig. Så pappa, detta är till dig!

Du är en otroligt social människa. Du har vänner överallt och är en hejare på att hålla liv i vänskapen. Och jag vet att Du är omtyckt av många.
Du är otroligt kunnig på allt som har med kyrkan att göra. Som en levande uppslagsbok, typ. Jag är så tacksam att jag har Dig att ringa när det dyker upp en fråga. Oftast har Du ett bra svar. Jag är så tacksam för den kraft Du har. Att Du hedrar ditt prästadöme.
Du älskar Din familj. Jag njuter av att se Din kärlek till Din bror. Jag är stolt över att Du så öppet visar Din kärlek till mamma. Du behandlar henne som den drottning hon är. Jag känner att Du är stolt över oss barn. Att Du älskar oss och bryr Dig om oss. Bryr Dig om mig. Du är en härlig morfar och farfar.
Du är musikalisk. Jag tycker om att höra Dig sjunga. Och när Du spelar gitarr. Åh, de kvällar då vi tillsammans sjungit som familj till Ditt gitarrspel, det är några av de bästa. 

Du har så mycket mer än allt detta. Men det jag älskar och beundrar mest hos Dig är dina ögon. Det är som om De alltid ler. (Nästan iallafall) De utstrålar kärlek. Närvaro. Trygghet. Du, min kära far, har världens finaste ögon! Sånna ögon vill jag ha!

Kära pappa, jag älskar dig massor!

tankar!

Jag kan inte sova. Kanske för att jag bokat något jag drömt om länge. Kanske för att åskan hänger i luften. Kanske för att jag satte mig här vid datorn.
I brist på sömn härjar tankarna fritt. När jag flyttade in i min lägenhet,  för nu sju år sen, la jag märke till varje gång kyrkklockan slog. Nu för tiden hör jag den knappt. Ibland hjälper den mig att ha lite koll, men oftast tänker jag inte på den.
Kvällar som denna slår den högre och tydligare än vanligt. Jag hör hur den slår elva. Kvart över elva. Halv tolv. Ja, ni fattar.

Men jag tycker om den. Kyrkklockan har blivit en del av mitt liv. Den hör liksom till. Allra bäst är det när det är klockringning. Då fylls jag av så många känslor. Glädje. Förväntan. Andakt. Ja, och vemod. Fast mest glädje.