22 juli 2011

För en månad sen hände något alldeles förskräckligt i Oslo. Något som påverkade så många. På olika sätt. Och jag kan inte ens försöka beskriva vad jag känt och känner. Och jag kan heller aldrig förstå de som faktiskt var där. De som sliter med hemska minnen. De som har förlorat någon.  Men det händer fortfarande att jag fäller en tår. Av sorg. Rädsla. Medkänsla. Samtidigt som jag slås av all den godhet som finns runt omkring oss.  Av allt det vackra i den mörkaste sorg.

«Når en mann kan forårsake så mye ondt - tenk hvor mye kjærlighet vi kan skape sammen». (Helle Gannestad)

följetong!

För länge sen bestämde jag mig för att om jag tyckte någon gjorde något bra eller förgyllde min dag, så ska jag berätta det. Först var tanken att göra detta via brev... men jag vill vara ännu modigare. Berätta för människor när jag ser dem. Kända som okända. Det kanske kan upplevas lite märkligt, men i grunden tror jag att det skänker glädje. Kanske kan jag på detta sätt göra någons dag lite vackrare!?!

Jag har bott där jag bor i sju år nu. Det är länge. Under dessa sju år har jag då och då sett en man med en hund. Asså samma man, med samma hund. Hunden är jättefin och mannen...ja, han ser så snäll och trevlig ut. För ett år sen cyklade jag förbi honom igen och kände att jag ska berätta för honom att han ser sådär trevlig ut. Men jag gjorde det inte och ångrade mig hela dagen efter det.
Nu har jag sett honom lite då och då efter detta, men antingen har jag suttit i en bil, eller så har han. Då blir det ju lite svårt. Igår cyklade jag förbi honom igen. Perfekt tillfälle! Stanna. Berätta. Sprida lite glädje. Kanske är jag alldeles för fåfäng, men jag kunde inte göra det. Jag hade mysbyxor (jag är i stort sett ALDRIG ute i mysbyxor), var osminkad och ja, det var inte min hårdag.
Kanske var detta den enda chans jag får... men jag hoppas inte det. Nu får jag se till att alltid vara tillfixad. Alltid redo!!

Fortsättning följer... förhoppningsvis!

dansa av lycka!

Denna video gör mig så lycklig. Det finns så mycket glädje under hela filmen. Oavsett vad Matt befinner sig, är folket glada och dansar. Vi kanske ser olika ut. Vi kommer kanske från olika kulturer. Vi talar kanske olika språk. Trots detta kan vi glädjas åt samma saker! 

Titta hur många vackra människor ni ser....för de allra flesta blir vackra då de ler!

kollegor!

Jag har börjat jobba igen. Efter tre veckors semester. Visst det är lite ångest att semestern är slut, men mest känns det bra. Bra att kunna komma igång med bra rutiner igen. Fasta tider.
Och vet ni.... jag älskar mitt jobb! Jag är omringad av fantastiska kollegor. Utan deras otroliga tålamod med mig, deras stöd och deras livsglädje skulle jag inte älska mitt jobb.
Vi delar inte bara arbetsplats. Vi delar liv och allt vad det innebär. Glädje, sorg, minnen, idéer, brister och talanger. För visst är vi olika, men på nå't sätt funkar det ändå. Vi är som många olika färger på samma palett och tillsammans bildar vi en underbar Regnbåge!! 

Jag är så lyckligt lottad och otroligt tacksam!!!!

Resten av det som gör mitt jobb så bra, BARNEN, det tar vi en annan gång!

design!

För ett tag sen åkte jag bil med mamma, pappa och lillasyster R. Vi hade precis släppt av en mormor som bor högt upp på höjden. Nedanför oss ser vi Vätterns glittrande vatten. R vänder sig till mig och frågar: " Vem är din favoritdesigner?" Jag blir lite ställd... jag har väl ingen favorit.... "Min är Gud"! svarar hon glatt!
Och nog är Han min favorit också. Fast jag tror att fru Gud också hade ett finger med i spelet.

Flera gånger denna sommar har jag förundrats över allt det storslagna som finns omkring mig.
I huvudstaden omringades jag av vackra byggnader, men framförallt, det så mycket mer vackra i goda vänner, samhörighet och otrolig kärlek!
I Borås djurpark fick jag verkligen se Guds skapelse i alla dessa fantastiska djur. Stora elefanter, långa giraffer, vackra tigrar och fascinerande flamingos. Alla dessa olika färger, mönster, former och storlekar! Ja, och så fick jag äntligen se en älg. En livs levande 11-taggare! Skogens konung i allra högsta grad. Men jag njöt också av härliga barns spring i benen och stora ögon!
Under alla bilresor jag gjort har jag njutit av allt det gröna omkring mig. De sägs att grönt är färgen det finns flest nyanser av. Jag tror det stämmer.
Men det vackra finns också här hemma. Ett exempel är just Vättern och nog är den vacker! (Iallafall en dag som denna!)

Och vet ni, jag är så glad att Gud inte höll allt för sig själv. Han gav oss fem sinnen att uppleva allt detta vackra med OCH Han gav oss lite av sin estetiska förmåga så vi kan skapa ännu fler vackra saker!

listor!

Jag ska ut och resa i helgen. Till fina vänner och släkt i huvudstaden. Alltid när jag ska bort skriver jag listor. En med vad jag måste få gjort innan jag åker och en packningslista. Packningslistan ser i stort sett alltid likadan ut. Jag menar, jag behöver ju alltid samma saker med mig. Oavsett hur lång min bortavistelse blir. Just denna resa är den stora frågan om man ska ta med badkläder eller inte....men de trycks nog ner. Man vet ju aldrig.

Sen är det de där sakerna jag måste göra innan jag åker. Jag gör alltid ett eget litet hemmaspa; pedikyr, manikyr, raka benen. Jag måste ju vara på topp =) Och så måste lägenheten vara fin. Min goda vän K och jag har diskuterat detta. Vi tänker lika i detta. Vi vill att saker ska vara i ordning. Vi vet ju inte vad som händer på resan. Ja, om jag skulle dö har familjen ett mindre problem att ta hand om. Jag vet att det är helt galet tänkt, men så tänker jag. Blommorna är vattnade. Disken är diskad. Skräpet är tömt.  En STOR bonus är ju att det är fint och välkomnande när jag väl kommer hem!

Och allteftersom sakerna blir packade eller gjorda, stryker jag glatt på min lista och känner mig nöjd med det jag gjort. När allt är överstruket slänger jag listan i påsen som är redo att slängas och jag tar min packning och sen bär det av. Äventyren väntar!

kusiner!

Jag har ganska många. Och de flesta är på mammas sida. Min mormor och morfar har fem barn, 36 barn och runt 50 barnbarnsbarn. Det blir ett gäng. Dessutom har vi tät kontakt, de flesta av oss. Det är inte lätt då vissa av oss har lämnat landet. Men vad gör det. När vi då och då ses är det som ingenting att bara umgås. Inga konstiga presentationer. Vi bara bubblar på. Vi har ju alltid gemensamma minnen att falla tillbaka på.
Jag har dessutom lyxen att vara lite i mitten av kusinskaran och känner mig nära både storkusinerna och småkusinerna. Några av mina bästa vänner är också mina kusiner.

släktträff 1991

 Varje gång jag träffar kusinerna som jag kanske inte ser lika ofta som de som faktiskt bor här i stan slås jag av hur naturligt det känns. Jag funderar på vad det beror på. En del är alla minnen vi delar. För de är många. Och de flesta goda. En annan del är naturligtvis kyrkan. Vi är alla uppvuxna i kyrkan. Och eftersom en av föräldrarna har vuxit upp tillsamman så har vi ju samma bakgrund, till hälften.
Sen vill jag också tro att det finns ett kärleksband. Vi tillhör samma familj. Ja, vi har samma blod. Vi har gemensamma gener. Våra hjärtan talar samma språk.

Nu börjar vi ju alla komma till åren och jag tror mer än hälften är gifta och har barn. Tro det eller ej, där finns samma band. Vi hör också ihop. Visst, det faller mig naturligt att umgås med de små barnen. Jag älskar barn. Men vi delar fortfarande gener. Vi har samma bakgrund. Vi tillhör samma familj. Denna stora, stora familj som genom templets välsignelser kan leva tillsammans för alltid!!!

Jag är så tacksam för min släkt. Både på pappas och mammas sida. Både de före mig och de som kommer efter. Jag ser ett samband. Jag hör hemma. Jag är inte ensam. Jag är älskad. Jag har många att älska!!!