Gunnar!

Kära vänner, detta är Gunnar, 2 år

• Gunnar älskar Elmo och tack vare just Elmo och hans vänner kan Gunnar känna igen bokstäver. Han gillar att peka ut bokstäver han ser och gissar ofta på att det är ett S eller ett O. Han gillar att räkna också.
• Gunnar är en expert på hur djuren låter och det är en rolig lek när jag "förhör" honom.
• Gunnar älskar att gömma sig. Ibland bara under ett täcke eller en kudde, ibland i garderoben men allra bäst är det när vi, de vuxna, leker kurragömma med honom. Det viktiga är att man är tyst och det visar han med fingret mot munnen och säger "sssssss". Han är så duktig! Men när det är sådär spännande och man vet att snart kommer tex mamma, då är det svårt att hålla sig både tyst och still.  
• Gunnar älskar att göra samma saker om och om igen. Detta gäller vilka böcker vi läser, vad vi tittar på, vilka lekar vi leker, vilka sånger vi sjunger, osv. Jag har sett hur han har utvecklats och lärt sig genom dessa upprepningar. 
• När Gunnar ska sova ligger han tätt, tätt intill och leker med mitt öra. Om han vaknar på natten är det örat han letar efter. Vi har delat rum och på morgonkvisten har han oftast kommit upp till mig. För att vara så liten tar Gunnar ganska mycket plats, men det gör inget för då han vaknar med ett leende förlåter man honom allt. Och den där stunden mellan sömn och full energi är riktigt gosig.
• Gunnar får vänner överallt. Vart vi än går kommenterar människor till höger och vänster hur söt och charmig han är. Det är inte en mosters partiskhet som talar. Det är faktiskt så. Främlingar bjuder på kakor och frukt (efter att ha frågat om lov först) för att de tycker han är så fantastisk! Och de har ju rätt. Han är ursöt, charmig och adorable!
• Gunnar älskar blommor. Att titta på dem, lukta på dem och plocka dem. 
• Gunnar tycker om att gå och springa själv. Allt tar lite längre tid, men jag har njutit av att ge honom den och att upptäcka världen genom hans ögon.
• Gunnar är otroligt kärleksfull. Han tycker inte om när någon gör sig illa och är snabb att trösta. Han älskar att hjälpa till med det mesta; tvätten, uppackning av mat, duka, mm. Han gillar att vara nära och ger gärna en kram och har du tur kan du också få en puss.
• Under hela min tid här har Gunnar typ aldrig sagt mitt namn. Han är jätteduktig på namnen på sina familjemedlemmar (om man hjälper honom lite) men Bella vill han inte säga. Hans namn på mig är Minna. 
• Gunnar är en envis liten krabat. Han vet vad han vill och han är inte den som ger upp i första taget. Det kan vara då han vill ha godis, (Gunnar gillar godis), eller då kan ska klättra upp på gunghästen i lekparken. Sätter han den manken till kan inget stoppa honom.
• Gunnar har utvecklats så mycket under den tid vi spenderat tillsammans. Jag säger inte att det är tack vare mig, jag är bara glad att jag fått äran att följa det. Jag har speciellt lagt märke till det i hans språk och i hans sätt att komma ihåg.

Det här är bara lite av den Gunnar jag lärt känna under dessa sju veckor. Jag har upplevt och sett massor, men det är tiden jag spenderat med denna älskade skrutt som betyder allra, allra mest. Jag är en stolt moster till en pojke som sprider glädje vart han än går. Hans mamma och pappa har gjort och gör ett fantastiskt jobb i att forma denna trygga och kärleksfulla solstråle.

Känslan av hans hand i min eller hans lilla sovande kropp tätt intill min får mig att le. Alla hans pussar och kramar är mer värda än allt jag köpt. Att se honom le mot mig, sträcka ut sin knubbiga lilla hand, vinka och säga "Minna, kom!", det är ovärderligt!

första gången!

När man är ute och reser brukar det bli en del nya upplevelser. Iallafall när jag reser, och det har det blivit en hel del nya upplevelser under min tid här i väst.

För första gången i mitt liv har jag;

• ätit clementiner, apelsiner, lime och citroner som är alldeles nyplockade. Jag skulle vilja säga nypallade, men tydligen är det tillåtet att ta frukten från träden på campus. Vi har också plockat granatäpple och komquats, men just de var ingen hit.
• sett kaktusar växa i deras naturliga miljö. 
• sett och hört kolibrier i det fria. Första gången jag såg en, wow! men nu är det nästan som att se vilken fågel som helst. Nästan.
• sett kängurur, koalor, en snöleopard och lite andra djur. (Inte i deras naturliga miljö... på zoo, men ändå)
• sett ett ganska så nyfött lamm.
• varit i Palo Alto, på Stanford campus, San Francisco, St. George, Zions park och Las Vegas.
• varit hemifrån såhär länge.
• badat fötterna och lekt i vågorna i Stilla havet.
• sett sjösjärnor, sjöborrar, anemoner, mm i alldeles äkta tidvattenpölar.
• ätit cheesecake på Cheesecake factory. De första två skedarna var superduper goda, men sen blev det lite för mäktigt.

Men det allra bästa jag varit med om för första gången är mer än speciellt. Min syster, Hanna, är gravid och det var dags för ett ultraljud och jag fick följa med.

Vi var i ett mörkt rum med en stor skärm och där fick jag för första gången se det lilla miraklet. Ett litet huvud, en rygg, två armar och två ben, Det var en rörlig liten krabat. Då jag hörde det lilla hjärtat slå ville jag nästan gråta. Det var så vackert och samtidigt helt fantastiskt!!

Vi visste ju inte vad det var för sort innan. Hanna och Alexander trodde det var en flicka och Gunnar har hela tiden sagt att det varit en lillebror. Men nu fick vi svaret. Gunnar hade rätt...

I augusti blir jag stolt moster till ännu en pojke! Och första presenten är redan inköpt! (En body)

zoo!

Igår var vi på San Francisco zoo. Jag älskar att se på alla dessa djur i olika färger och former. Några av dem undrar jag om Gud verkligen kan se på och vara riktigt nöjd. Här är en emu. Visste ni att den har röda ögon? Röda ögon i ett svart ansikte....nja, inte riktigt min stil.

Andra har jag sett flera gånger om och kan inte sluta fascineras av hur de är skapta. Giraffen...Hur i hela friden? Varför så lång? Varför blå tunga? Varför de små hornen? Men så magnifik!

Jag är absolut ingen kattmänniska när det kommer till husdjur men på zoo är de mina favoriter. De STORA kattdjuren. Geparder, lejon, tigrar, lodjur, mm. Jag är alldeles förundrad. Dessa djur har något majestätiskt över sig. Igår såg jag för första gången en snöleopard. Wow!

Ja, och så har vi aporna. Jag är helt övertygad att vi inte kommer från aporna, men ibland kan man faktiskt undra. Alexander, min svåger, fångade denna bildserie på en  gorillahane.

"Oj, nu blir jag fotograferad...när jag äter. Det här blir ingen bra bild. Den får vi ta om. Vänta...."

"Är du redo? Ett...två..."

"Boom baby!"

semester på semestern!

Just nu sitter jag ensam i lägenheten. Utanför lyser en lågt liggande sol och en fågel kvittar sin kvällsserenad för mig. Det känns som en riktigt bra sommarkväll i juni. Fast det är mars. Jag har det så bra här.

För en vecka sen skrev jag såhär på Facebook;

Och det är sant. Jag hade det verkligen så bra att bloggen fick vila ett tag. Jag har varit bortrest. Jag befann mig i Salt Lake City-området, Zions park och St. George (alla i Utah) och hann även med en dag i Las Vegas. Några av platserna jag besökte hade jag sett förr och ville se igen. Andra fick jag uppleva för första gången med mina egna sinnen. Att se, känna och insupa atmosfären kring platser jag tidigare bara hört talas om eller bara sett på bild. Nu har jag skapat mina egna minnesbilder och tagit några faktiska bilder med min kamera.

Temple square i Salt Lake City, Utah

Magnifika klippor i Zions park, Utah

Livs levande, vilt växande kaktusar!

St. George, Utah

Las Vegas, Nevada

Visst har jag sett och upplevt mycket, men det jag kommer minnas mest är de personer jag träffat på och umgåtts med.  Jag älskar att återse och tillbringa tid med vänner jag saknat men jag har också träffat nya människor som tagit plats i mitt hjärta. Nya och gamla vänner som givit mig kraft och inspiration att vara mitt bästa jag. Jag har skrattat, kramats och gråtit. Det har varit allvar och skämt. Men allra mest har det varit kärlek. Jag tror det är därför det är så svårt att säga hej då. För det var det. Jättesvårt.

Som tur är, väntade en kärleksfull tvååring (och hans föräldrar) på mig här "hemma"...och sommaren, så jag njuter! Mest hela tiden!

ett möte i san francisco!

Som sagt bor jag lite utanför den stora staden och mina dagar fylls snabbt med lek och gos med världens bästa Gunnar. Men i lördags gav vi oss iväg på en turistig dag i San Francisco. Vi hade pratat om att gå på zoo, men det sparar vi till en annan gång. Just denna dag spenderade vi nära vattnet; Peir 39, Fishermans warf och mycket användandet av kameran. Jag såg det kända fängelset Alcatraz, på långt håll och än viktigare såg jag Golden gate-bron. Även den på håll, men jag såg den.

Vart vi än gick var det mycket människor och det slog mig än en gång hur många olika människor som finns. Vi kommer i olika storlekar, hudfärger och från olika sociala omständigheter. Jag funderade på hur många nationaliteter som var representerade på denna plats, säg Peir 39. Det var de som var ensamma. Det fanns par och familjer av olika konstellationer. Och djur. Vi såg hundar (till Gunnars förtjusning), sjölejon (de är ganska äckliga), en hel massa fåglar och en ödla...i koppel.

Det var en dag full av nya intryck och minnen. Jag njöt av att insupa atmosfären och att dela dagen med Hanna, Alexander och Gunnar. De är ett riktigt bra sällskap!

Sen hände något som gav dagen ett helt annat skimmer. Ett möte som för alltid kommer fylla mitt hjärta med värme. Efter en lång dag bestämde vi oss för att faktiskt ta en tur med en Cabel car. Ni vet en sån där spårvagn som åker i San Franciscos branta backar. Kön var evighetslång och för en energisk tvååring är tålamod inte en dygd. Som den snälla moster jag är, följde jag med Gunnar på hans små eskapader när väntan blev för jobbig. När man tar hand om en social pojke blir det lätt att man möter andra ”barnpassare”, oftast föräldrar. Så också denna gång. På mindre än en minuts springande blev Gunnar kompis med en pojke, Valerio, och jag kom i samtal med mamman.

Då och då träffar jag på människor som tar plats i mitt hjärta på direkten. Det är nästan som om vi känner varandra sen innan. Det är ett möte bortom bara det att vi ser och pratar med varandra. Valerio och hans mamma var ett sådant möte. Båda med stora, varma bruna ögon och lika varma hjärtan. Först var det bara ett möte mellan springlekarna, men när väntan var över och vi var på plats hamnade vi på samma cable car, bredvid varandra. Visst, det var en upplevelse att åka upp och ner längs med San Franciscos backar, men jag såg inte mycket av ”utsikten”. Jag, Gunnar, Valerio och hans mamma hade ett fantastiskt samtal. De fick lära sig svenska ord, jag fick full rapport om Valerios alla leksaker och hans nya skor. Jag hann också få höra två fantastiska berättelser, fritt ur denna treårings fantasi. Gunnar bidrog med glada utrop och tokerier, De där två pojkarna roade hela vagnen. På riktigt. Jag överdriver inte. Det var länge sen jag skrattade så mycket av ren, skär oskyldig glädje. Hela jag gladdes åt stunden vi hade tillsammans.

Tyvärr var det tvunget att ta slut. Vi kom till slutet av vår lilla tripp och det var dags att gå skilda vägar. Det var svårt att säga hej då. Hur säger man hej då till människor som tagit plats i sitt hjärta, men som man antagligen aldrig kommer träffa igen?

För dem kanske det inte alls var något speciellt med vårt möte. Men för mig ändrade de hela min upplevelse den dagen. Inte bara den dagen. Hittills är det ett av mina bästa minnen under min tid här.  

min plats!

Att vara på resande fot innebär oftast att man upptäcker nya platser och miljöer. Då och då händer det att jag hittar en plats där jag verkligen känner mig hemma, även om mitt hem är långt borta. Oftast är detta på en plats där naturen är närvarande.

Så fort jag var stor nog var jag ofta ensam ute i Skogen eller Dalen. Där fann jag det lugn jag behövde för att hinna ikapp. Och jag tror att det är det lugnet jag känner på dessa nya platser som, trots avstånd, känns som hemma.

Jag har hittat en sådan plats här. Dagen efter att jag landade tog vi en promenad på universitetsområdet och njöt av sol, blå himmel och vackra byggnader. För det är vacker här. Väldigt. Men så kom vi till en plats, lite avsides, bakom den stora kyrkan. En liten, liten rund "park" med blommande träd och buskar. De är planterade alldeles lagom för att ge skugga men ändå släppa in solen. Fyra parkbänkar inbjuder till att sitta ner en stund, känna doften av blommorna, njuta av fågelkvitter och bara vara.

Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade hittat MIN plats här på Stanford. En plats för mig att stanna upp, vara stilla och hinna ikapp. Varje gång jag går dit, oavsett om jag är själv eller med de jag tycker om, infinner sig samma känsla. Jag känner mig hemma.

framme!

Förlåt, men det har tagit ett tag innan jag riktigt landat, men jag har kommit fram. Till Palo Alto. Det är där de bor, Hanna och hennes familj, på universitetsområdet på Stanford, strax utanför San Francisco.

För att vara helt ärlig vet jag inte vart jag ska börja eller hur jag ska skriva. Ni anar inte hur fantastiskt det är. Himlen är alldeles blå. HELA TIDEN! Ja, alltså de två dagar jag varit här, men den är så blå! Tydligen är det så den brukar vara. Varje dag. Fattar ni?!
Jag njuter så av värmen och solen. Att gå omkring i shorts och flipflops, eller ännu hellre barfota i gräset. Jag upplever den perfekta sommaren, i februari!

Några av er lite mer cyniska kanske tänker, ja, ja, tids nog får hon moln på sin blåa himmel, och det är nog sant. Det kommer nog dagar som är är lite mer grå, men varför ska jag oroa mig för det nu? För mig är det bara lyx att njuta NU! Och jag behöver inte stressa med något. Jag ska vara här ett tag.

Jag lovar, detta är ett fotografi på himlen. 

 

på väg!

Jag kan knappt fatta att nu är det äntligen dags. I månader har jag drömt, funderat och planerat och tjof så är jag här. 

Ja, jag är inte framme. Jag har kommit till Landvetter. Incheckning och säkerhetskollen är avklarad, så nu är det bara väntan. Väntan och den väldigt närvarande förväntan. 

Det kändes lite märkligt att åka hemifrån. Att lämna min lägenhet och människor som jag tycker om. Jag ska ju vara borta så länge. Förhoppningsvis är de som vanligt när jag kommer hem. 

Men Sverige får gärna se lite annorlunda ut. Lite grönare, lite ljusare, lite varmare och lite mer levande. 

Det är ungefär de förhoppningarna jag har för mig med. Att jag ska komma hem, kanske inte grönare, men med mer färg i ansiktet. Fast jag ska fortfarande vara jag, med nya erfarenheter och full av ny energi. 

jag är tillbaka men åker iväg!

Nu har det nästan gått ett år sen jag skrev här sist. Men det har varit ett bra år. Bara så ni vet!

Efter ett års uppehåll har jag nu samlat kraft att börja blogga igen. Och så är det så att jag ska åka bort. På torsdag flyger jag till San Francisco för att hälsa på min syster och hennes familj som bor där. Jag ska också hälsa på vänner i Utah och resten håller jag öppet. Vem vet vad jag får för mig!?!

I nästan två månader ska jag vara borta och jag hoppas kunna samla på mig massor av minnen och upplevelser. Jag ska njuta av att vara med människor jag saknat och som jag älskar. Jag ska insupa nya platser och träffa nya människor. Och jag ska njuta av sol och av att vara ledig.

Jag är så tacksam att denna resa blir av. Att den inte bara var en plan, utan att den blev verklighet. Förhoppningsvis...det är inte torsdag än.
För det måste erkännas att jag är liiite nervös. Kommer flygen gå som de ska? Vad ska jag packa? Har jag med mig allt jag behöver? Kommer de släppa in mig i landet?
Min fantasi är vildare än vanligt och det finns mycket att oroa sig för, men samtidigt är väl det lite av själva äventyret. Känslor av spänning, äventyr och att bryta den dagliga rutinen.

Idag, imorgon och onsdag är fyllda med förberedelser inför resan, jobb, läkarbesök och hårklippning. Det är nästan så jag ser fram emot 12 timmar, stilla, i ett flygplan. Nästan.